Ibland tror jag att jag är en maskin som orkar hur mycket som helst… Jag borde ha lärt mig att så inte är fallet efter min tuffa smäll in i väggen för tre år sedan… Men jag tillhör visst den envisa sorten människor som ändå tror sig va en supermänniska som kan vara överallt och ingenstans på en och samma gång, som tror att om jag bara skyndar mig lite till så hinner jag… Visst hinner jag, men orkar jag?
Nu har jag fått heltid på Posten Logistik fram till mars 2012, till att börja med… En kille ska plugga ett par år, och jag får köra hans rutt… Känns verkligen skönt att kunna slappna av, inte jaga jobb och inte behöva driva på företaget tills kroppen skriker SOOOV!!
Senaste året har jag gått upp en timme tidigare för att hinna jobba undan lite innan jag åkt till Posten, och de flesta kvällar efter Posten har jag jobbat fram till läggdags… Nu orkar jag inte mer…
Mitt beslut att lägga firman lite på sparlåga ett tag känns helt rätt… Jag har inte rätt driv i kroppen längre, och jag är konstant trött… Närminnet sviktar och jag känner mig allmänt slutkörd…
Jag är dålig på att säga nej till jobb, men nu måste jag ta tag i mig själv och lära mig säga stopp, nu räcker det… 
För in i väggen igen? NEJ TACK! Inte om jag själv får bestämma, och det är ju faktiskt jag som bestämmer över min kropp…. inte tvärtom…;)
Nu ska jag ta en dag i sänder och bara ta åt mig jobb när jag känner att orken och rätta drivet finns… 
Oscar Wilde sa en gång att ” Arbete är tillflykten för den som inte har något att sysselsätta sig med”. Jag har ju massor jag vill göra! Nu ska jag bara jobba 100%, (det räcker bra så) och fylla fritiden med saker jag mår bra av… Sen om det är att köra cross så adrenalinet sprutar och kroppen blir så trött att man trillar i ren utmattning, eller om det är att vandra helt alena i skogen och njuta av ensamheten och lugnet, får tillfällets känsla avgöra…
Men en sak är säker… Jag kommer alltid igen….
